Min flykt

Jag var 27 år när jag träffade George. Man kan nästan kalla det kärlek vid första ögonkastet för vi spenderade varje kommande dag tillsammans. Vi gifte oss och blev George och Olivia Schiller. Vi var inte rika men inte fattiga heller, jag var chef på migrationsbyrån och min man var befäl inom säkerhetstjänsten. Vi var ett lyckligt par som inte hade helt motstridiga tankar om regeringen. Problemet var att vi inte kunde utöka vår familj. Det var vad vi ville mest men det fanns ingen bot mot vårt problem i Stalonien. Vi var därför tvungna att lämna landet och vi visste att det inte skulle bli lätt. Särskilt inte med min blyghet som var ett stort hinder för att kunna prata med folk.

Vi hade sparat pengar mycket länge men var fortfarande oroliga för om de skulle räcka till vår långa resa. Dagen då vi bestämt oss för att påbörja vår resa hade vi gått till ett kontor för att få våra Utresetillstånd av byråkraterna där vi fick fylla i all möjlig information. En av uppgifterna vi skulle fylla i var om vi fått ett friskhetsintyg som vi kunde få av läkaren. Det var en ganska lång resa dit, vi blev undersökta och blev då tillsagda att vi var friskförklarade. Efter den långa resan tillbaka så gick vi återigen till byrån. Då behövdes det tydligen ett papper med en underskrift av läkaren och det var väldigt nära att vi blev arresterade pga Georges dåliga temperament. Många gånger åkte vi fram och tillbaka mellan dessa kontor och blev avvisade gång på gång.

Till sist fick vi klart våra papper men till ingen nytta då vi blivit lurade på 600kr men ändå inte fick någon flygresa. Det hade nu gått många månader och det går inte att beskriva den frustration som mullrade inom oss. Den mindre trevliga lösningen var då smuggling. Vi blev fråntagna våra pass och blev behandlade som ingenting. Vi var trötta och hungriga, det kändes som det aldrig skulle ta slut.

Vi passerade många gränser och kom till sist in i det land vi länge drömt om. Men känslan att inte förstå vad personerna runt omkring dig är väldigt frustrerande och förstörde nästan all lycka. Efter ytterligare en månad hade vi fått rätt på allt och till och med fått en mindre bostad.

Idag har vi det bra. Vi båda har arbeten även om de är rätt olika dem som vi hade tidigare. Vårt sökande efter någon som kan åtgärda vårt fertilitetsproblem är ännu inte löst. Men vårt liv är fridfullt, vi lär oss svenska snabbt och vi hoppas på att snart få det som är vårt mål.

En familj.

Av: Olivia Schiller, 40 (Linn Martini)