Uppdraget

     

- Fram, jag måste fram! Har inte tillräckligt med tid men jag måste hinna.

Det var bråttom. Jag galopperade fortare än vinden.

- Fram, fram, jag måste fram. NEJ! Akta stenen och trädet! Hoppa Shadow, hoppa!

Jag föll och fick ont men klev upp i sadeln och satte fart igen. Det var svår terräng, men detta måste jag klara. Nu var jag förbi sjön där vi åt picnick igår, mm det var gott.

- Nej fokus, där är jättestenen! Snart framme, snart.

Skogen var vildvuxen och snårig. Det var mycket rötter och stenar som Shadow kunde snubbla på. Det var en fin dag, perfekt för en picknick. Vi var på väg dit, till den sköna sommarvärmen nere vid viken, båtarna som guppade på vattnet och de fantastiska blommorna på ängen bredvid.

- ÅÅ vad jag älskar att sitta nere vid viken! Men just idag så skulle det hända. VARFÖR!!! Vi hade sett fram emot detta jättelänge.

Jag heter Lilly föresten, Lilly Sjögren. Det passar mig, jag älskar naturen! Min passion är naturen och hästar. Jag älskar hästar, alla andra djur också. Men det är något speciellt med mig och hästar. De lyssnar på mig, jag förstår dem. Inte så som att prata men jag känner av när det är något. Precis som jag gjorde innan det hände.

Jag fortsatte framåt, måste komma ihåg vägen. Det är egentligen inte något problem, denna vägen har jag ridit många gånger under mitt liv. Men det var en hake, om en stund så skulle jag komma fram till en korsning. Det är den svåraste biten på hela vägen! Det var rena turen att vi hittade dit.

-Nu är jag framme vid korsningen, ok detta kommer att gå bra. Jag valde vägen till höger, red en bit men jag kände inte igen mig alls.

- Hade jag ridit fel väg?! Nej! Jag hade valt labyrintvägen.

För några år sedan så fastnade jag i denna i mer än tre timmar.

-  Jag har inte ens en timme nu. Måste hitta en utväg. Men vart? Jag red en massa olika vägar, mer vilse.

- Vad skulle jag göra?

Plötsligt så började Shadow stegra! Jag ramlade av, det gjorde ont. Benet som jag ramlat på hade jag stukat för några veckor sedan så det gjorde ännu mer ont denna gången. Men jag hoppade upp igen, med en del problem. Plötsligt så satte Shadow av i galopp. Jag nästan flög av, men Shadow fångade mig på något konstigt sätt. Hon red en väg jag inte kände igen. Men nu så såg jag, jag såg.

- HEMMA!!!!

Shadow, min Shadow hade räddat mig! Jag var överlycklig. Vi hade klarat det tillsammans. Jag såg pappa, han var borta i hagen med de andra hästarna. Jag skrek,

- PAPPA!!

Han svarade inte, men han kanske inte kunde höra. Jag sprang rakt mot pappa och slog i honom så vi var nära på att ramla omkull. Han blev förvånad och frågade mig,

- Vad är det gumman? Är ni redan hemma.

Det var svårt att prata med all gråt och ont i halsen efter att ha andats andfått under ridturen.

- Pappa! Kom fort, hjälp.

Han frågade vad som hänt men jag svarade inte.

- KOM! Det är bråttom, ta med din läkarväska också!

Vi hoppade upp på våra hästar och Shadow tog täten och red iväg. Hon kunde tydligen vägen bättre än jag.

Vi galopperade iväg tillbaka, fortare än vinden. Denna gången när jag lät Shadow rida som hon ville, så tog hon andra vägar. De hade mycket lättare terräng och det gick mycket snabbare. Jag såg redan dammen, fast från andra sidan. Denna vägen hade jag aldrig ridit på. Jag visste inte ens att den fanns. Men det gjorde Shadow, det var faktiskt där jag hittade henne. Shadow är eller var en vildhäst, men när vi hittade henne så satt hon fast i ett stängsel. Vi hjälpte henne loss och tog hand om henne. Jag blev fäst vid henne och hon vid mig. Så vi fick tillstånd av kommunen att behålla henne.

- Tack vare henne så skulle vi kanske klara av det! Jag hoppas verkligen det!

- Vi är snart framme, jag kände det! Plötsligt så hörde vi röster och fotsteg. Jag och pappa stannade tvärt. Det var inte några röster som vi kände igen.

Jag märkte att pappa var nyfiken men var väldigt osäker. Det var nämligen inte ett så stort boendeområde som vi bodde i. Alla kände alla och umgicks mycket. När man mötte någon ny person så var man väldigt osäker och försiktig. Shadow började att backa. Jag märkte på henne att hon också var osäker. Pappa frågade,

- Ska vi vända om?

- Men jag kan inte vända om nu!

Då skulle min chans vara över. Jag satte av i galopp igen och pappa följde efter. Plötsligt från ingenstans så kom ett skott. Det träffade Shadow på benet och hon föll ihop. Vi hade träffat på två muskulösa jägare. Jag såg på Shadow, hon var svag. Vi hörde att jägarna var på väg bort,

- Tack å lov. Men vad skulle jag göra?!

- Jag kan inte lämna Shadow till att dö, men om jag inte fortsatte så skulle det vara för sent.

- Pappa! Vi tog ju med din läkarväska!

- Ja, men vad ska vi göra med den?

- Jag får låna Lukas och rida vidare, medan du stannar här och tar hand om Shadow! Men jag vet inte hur jag ska komma hit igen. Det blir jättesvårt!

- Du klarar det gumman, det vet jag.

- Men jag kan inte vägen, Shadow är skadad och jag har aldrig ridit här förr.

- Lita på Lukas, han red här när vi räddade Shadow.

- Ja kom igen Lukas vi klarar det!

Jag hoppade upp och red iväg.

- Vänta ta den här den hjälper dig!

Vägen dit gick riktigt bra. Ända tills...

Stormen var kraftig. Lukas kämpade för att komma fram, han blev tröttare och tröttare.

- Jag undrar hur det är där borta, är det storm där med? Hur är det med Shadow och pappa? De kanske har lyckats komma hem. Men vi då, Lukas och jag.

Mina tankar bröts,

- Där är ett vindskydd!

Vi gick sakta dit och fick skydd bakom de tjocka trädstockarna. Kanske en kvart senare var stormen över. Sådana här stormar kommer och går hela tiden. Men oftast är de inte så stora. Vi fortsatte framåt, Lukas var riktigt snabb och verkade kunna vägen alldeles utmärkt. Då kom det, helt plötsligt från ingenstans. Trädet föll och vi hamnade nästan under det.

- OK en  jättestor stam mitt framför mig som ligger över hela vägen och är omöjligt att ta sig förbi. Jag måste ta mig förbi den, jag hinner inte annars.

Då kom jag på det. Om jag hade tur så är Lukas stark nog att flytta på stocken. Jag tog repet som hängde över pappas sadel, band fast det i Lukas och runt en pinne på stocken.  Jag smackade på Lukas och han började att dra. Det var en riktigt tung stock men Lukas lyckades nätt och jämnt att dra den undan så att vi kunde komma förbi. Jag hoppade upp och satte fart. Lukas var trött så jag puschade inte honom att rida snabbare.

- Vi var snart framme, och snart så skulle vi  få vila.

- Nu är jag framme, där är den lilla dungen! Så skönt att vara framme, nu var det bara det sista men viktigaste kvar. Där borta låg Zoey, hon såg mycket svag ut.

Jag hoppade av och sprang fram till Zoey och frågade,

- Hur är det med dig?

- Jag är yr och mår illa, bettet efter ormen gör jätteont och jag har svårt att röra på benet. - OK, sa jag. Drick detta, pappa gav det till mig innan jag red iväg.

- Vad är det för något?

- Jag vet inte riktigt men pappa sa att det var ett bra botemedel för ormbett.

- Ja ok hoppas att det hjälper.

När Zoey hade druckit ur flaskan så började hon bli bättre. Hon hade svårt att gå så jag hjälpte henne upp på Lukas. Vi gick långsamt tillbaka till pappa, men han hade redan gått med Shadow hem. Det såg vi eftersom det var blodspår efter Shadows spår hela vägen. Vi var snart hemma och allt skulle bli bra.

När vi kom hem så plåstrade pappa om Zoey lite extra och vi började berätta om hur allt började. Zoey började med att berätta.

- Det började med att vi skulle ut på picknick i skogsdungen, vi började packa upp maten och badkläderna. Då kom en orm men vi såg den inte. Jag började att bli yr och svimmade.

- Jag blev jätteorolig och såg sedan att det var ett ormbett på hennes ben.

pappa frågade,

- Vad hände sedan?

- Jo, sa Zoey. Jag vaknade upp men mådde inte bra alls. Lilly hjälpte mig med att komma i en bra ställning och jag låg kvar där medan Lilly red iväg efter hjälp.

- Sen, sa jag, började mitt lilla uppdrag. Jag red fort och hamnade snabbt i trubbel men hann i tid.

- Resten vet jag, sa pappa.

- Äntligen så är det sovdags efter en lång och jobbig dag!

Jag och Zoey min egen bästis somnade bredvid varandra i var sin mjuk och skön säng.

Zoey var helt återställd efter en vecka och Shadow med.

                   SLUT