- Ny klasskamrat - cafeterian - 439215- Mc donald's - Disco
- SO läxan - cafeterian - föräldrarna OK - min älsklingsrätt - TITANIC - missade bussen
- Guldfynd - läxprov- kompisarna - strul - TV - varför
För att det inte ska bli förvirrande så valde jag att få med alla stödord från första veckan på en dag för att försöka få texten att bli lite kortare.
Klockan ringer in och skolan börjar. Som vanligt inleder fröken med att gå igenom den kommande veckan och jag lutar mig tillbaka i stolen. Men idag händer något speciellt. Hon berättar att vi ska få en ny klasskamrat. Med en handgest mot dörren får hon alla att kolla mot ingången. In i klassrummet kommer en lång kille med keps, en svart väska, blå jeans och brunt kortklippt hår. Han väljer den tomma platsen längst bak och sätter sig ner utan ett ord. Fröken ber honom att presentera sig och vi får veta att han heter Markus och att han flyttat hit för bara några dagar sedan. Fröken fortsätter med lektionen men jag kan inte sluta tänka på den nya. Jag vill så gärna vända mig om men det skulle vara alldeles för pinsamt. Istället öppnar jag min kalender och ritar ett rosarött hjärta på dagens ruta.
Äntligen ringer klockan ut. Jag går sakta ut och följer den nya killen med blicken. Han går tillsammans med killgruppen, de är nog på väg mot cafeterian. Rasten mellan Svenskan och matten är den längsta vi har på hela dagen och då brukar alltid killarna gå till cafeterian. Jag tar tag i Louise, drar med henne och styr stegen mot dem.
Framme! Jag och Louise sätter oss vid ett bord ganska nära killarna. Vi Pratar och diskuterar om vad vi tycker om den nya killen. Han är precis min typ, i alla fall i utseende. För att veta exakt så måste jag prata med honom. Louise är expert på övertalning och snart står jag framme vid kiosken där alla står och pratar. Jag börjar med att fråga Joakim om när vi börjar, i hopp om att han ska presentera mig för honom.
"vi börjar 10.20" säger han och vänder sig om igen.
Jaha tänker jag och börjar gå tillbaka mot Louise men sen stannar jag och bestämmer mig för att säga hej i alla fall. Snabbt vänder jag mig om och går med bestämda steg mod den nya killen.
"Hej! Du är den nya killen va? Tänkte bara presentera mig, jag heter Allie. Säger jag med ett leende på läpparna.
"Jag heter Markus, trevligt att träffa dig Allie" Svarar han högt men lite blygt
Jag kan inte bara gå nu, måste säga något mer.
"Var kommer du ifrån, eller vilken skola gick du på innan?"
"Ehm jag bodde i Svedala innan, tror inte du känner till skolan."
"Nä kanske inte, men det var kul att träffas!"
Inget svar, han gillar nog inte mig...
Dagen gick och jag undvek honom hela dagen. Jag höll ögonen på Louise, satt med bara henne på lunchen. Jag gjorde allt för att undvika ögonkontakt. När dagen var slut och alla gick ut genom klassrummet så dröjde jag mig kvar och sa att jag ville vara ensam till Louise. Alla gick och jag frågade fröken om jag kunde få stanna kvar och göra klart läxorna tills i morgon.
"Läxböckerna!" sa fröken med en hög stämma.
"Vad är det?" frågar jag förvånat.
"Jag glömde ge skolböckerna till Markus. Kan inte du lämna dem hos honom? Han bor nära dig."
"Ehm ja, jag känner inte honom men.." svarar jag och kollar ner i golvet.
"Men vilket ypperligt tillfälle att lära känna honom då. Han behöver nog en tjejkompis"
"Okej då, men jag vet inte var han bor"
"Han bor på 306 och du bor väl på 320?"
Det är alltså dem som flyttat in, tänker jag.
"Ja det stämmer. Men han kanske inte är hemma" Jag gör ett försök att slingra mig ur.
"Här har du hans hemnummer, du kan ju ringa och fråga om han är hemma. 439215."
"Tack" säger jag osäkert.
Jag sitter kvar i skolan tills klockan fyra och sedan packar jag ihop mina saker och tar upp mobilen ur fickan. Jag slår in numret och och håller tummen över "Ring" knappen men det går inte riktigt att trycka, tummen vill inte. Jag stänger mobilen och går ut. Mina tankar far omkring i huvudet och jag har ingen koll alls. Alla möjliga situationer räknas upp i mitt huvud och jag vet inte vad jag tror längre. Till sist får jag nog och samlar mina tankar. Jag går bara dit, säger att fröken ville att jag skulle lämna böckerna och sedan säger jag hejdå. Lätt som en plätt. Ytterligare en gång tar jag upp mobilen ur fickan och den här gången trycker jag på ring. Efter tre signaler svarar han. Jag säger snabbt att det bara är jag och att jag kommer förbi om cirka fem minuter. Han svarar okej och sedan är det över.
När jag kommit fram och ringer på klockan så öppnar inte Markus utan hans mamma. Hon frågar undrande vem jag är, jag presenterar mig och förklarar varför jag är här och sedan kallar hon på honom. När Markus kommer fram till dörren så ser jag att han har bytt kläder. Jag märker att min blick har frusit och jag säger snabbt att jag bara skulle lämna böckerna. Böckerna ligger i väskan och jag böjer mig för att ta upp dem. Då kommer hans mamma och ber mig att komma in. Man kan ju inte bara tacka nej så med röda kinder går jag in genom dörren och ställer väskan på deras köksbord. Snabbt tar jag upp böckerna och ger dem till Markus. Det enda jag får är ett tack vilket jag är nöjd med enda tills hans mamma insisterar på att jag ska stanna. Jag försöker att säga att jag ska äta middag när jag kommer hem men hon insisterar verkligen på att jag ska stanna som tack för besväret. Jag hänger av mig ytterkläderna och tänker samtidigt på att Markus inte sagt ett ord på hela tiden jag varit här. Han känner sig säkert lika obekväm som jag gör. Men mina tankar har ingen talan och p.g.a det så sitter jag nu vid middagsbordet med en helt främmande familj. De hade inte någon mat hemma så vi beställde bara hamburgare från Mc donald's.
När jag är klar så reser jag mig upp och säger tack för maten men ännu en gång blir jag stoppad. Men inte av mamman den här gången utan Markus. Han ber mig att vänta och säger att han har en annan ton i rösten än innan. Jag känner mig.. börjar han men ser att hans mamma lyssnar. Vi går upp på övervåningen och sätter oss i en soffa. Sen börjar han.
"Förlåt för idag vid cafeterian men alla sa att du och hon där Louise var o coola och jag föll för grupptrycket och ignorerade dig. Men nu märker jag att du inte alls är så som de sa. Förlåt"
"Det är lugnt, vi känner inte varandra och det blir lätt så då. Men det är bra att du inte tänker så längre i alla fall."
"Du skulle inte vilja följa med på disco? Jag ska dit men har ingen att gå med. Ett tillfälle att lära känna varandra lite bättre"
"Ehm ja det kan jag väl. Men jag kan ju inte gå såhär, måste hem och byta om"
"Det är väl inte så långt här ifrån va? Om vi går nu så hinner vi med bussen som jag tänkte ta."
Ska han följa med hem till mig?! Tänker jag
"Ja, ehm ja det kan nog gå bra. Kom det är hitåt."
Vi börjar gå, båda är tysta men det är inte en obekväm tystnad. Det känns som vi gått här flera gånger innan. Men plötsligt bryts tystnaden och Markus frågar om det skulle vara konstigt om han tog tag i min hand. Jag tvekar men svarar att det nog skulle vara lite konstigt. Han tar min hand i alla fall och mitt hjärta hoppar över säkert fyra slag och mina kinder blossar upp.
"Försöker du stöta på mig nu eller? frågar jag utan att låta sur"
"Nej, inte alls. Två vänner kan väl hålla varandras händer."
Jag svarar inte men låter hans hand krama om min enda tills vi kommer till min gata bara några få hus ifrån mitt. Jag märker att han ser besviken ut men struntar i det, folk kommer bara ställa jobbiga frågor som jag inte vill få.
Tack och lov är inte mamma hemma så jag springer snabbt upp och byter om medan Markus står i hallen och väntar. När jag kommer ner så möts jag av två bruna ögon som gnistrar och av ett WOW. Inte för att jag ansträngde mig men jag rodnar och säger tack, tar på mig skorna och sedan går vi ut.
Vi tar bussen och kommer fram till ett hus som det lyser en massa färger från.
"Det är dit vi ska va?"
"Jupp, redo?"
Jag ler som svar och vi styr stegen mot dörren. Vi kommer in och möts av dunkande musik, blinkande lampor och skrikande tonåringar. Han drar ut mig på dansgolvet och det känns som vi dansar i flera timmar. Det känns som att jag är i en dröm men det förändras snabbt när musiken lugnar ner sig och går över till en tryckare. Vi kollar på varandra, båda rodnar men så tar han ett steg framåt och lägger sin hand på min midja. Jag stelnar till men får då ett
"Slappna av, jag bits inte"
Jag följer hans steg och efter ett tag så lägger jag mitt huvud mot hans axel. När låten snart är slut lyfter jag mitt huvud och kollar in i hans ögon och han i mina. Utan att jag vet ordet av så är mina ögon slutna och känner hur hans läppar trycks mot mina. Mitt hjärta rusar iväg och jag har aldrig känt mig såhär lyckligt förut.
Framme! Jag och Louise sätter oss vid ett bord ganska nära killarna. Vi Pratar och diskuterar om vad vi tycker om den nya killen. Han är precis min typ, i alla fall i utseende. För att veta exakt så måste jag prata med honom. Louise är expert på övertalning och snart står jag framme vid kiosken där alla står och pratar. Jag börjar med att fråga Joakim om när vi börjar, i hopp om att han ska presentera mig för honom.
"vi börjar 10.20" säger han och vänder sig om igen.
Jaha tänker jag och börjar gå tillbaka mot Louise men sen stannar jag och bestämmer mig för att säga hej i alla fall. Snabbt vänder jag mig om och går med bestämda steg mod den nya killen.
"Hej! Du är den nya killen va? Tänkte bara presentera mig, jag heter Allie. Säger jag med ett leende på läpparna.
"Jag heter Markus, trevligt att träffa dig Allie" Svarar han högt men lite blygt
Jag kan inte bara gå nu, måste säga något mer.
"Var kommer du ifrån, eller vilken skola gick du på innan?"
"Ehm jag bodde i Svedala innan, tror inte du känner till skolan."
"Nä kanske inte, men det var kul att träffas!"
Inget svar, han gillar nog inte mig...
Dagen gick och jag undvek honom hela dagen. Jag höll ögonen på Louise, satt med bara henne på lunchen. Jag gjorde allt för att undvika ögonkontakt. När dagen var slut och alla gick ut genom klassrummet så dröjde jag mig kvar och sa att jag ville vara ensam till Louise. Alla gick och jag frågade fröken om jag kunde få stanna kvar och göra klart läxorna tills i morgon.
"Läxböckerna!" sa fröken med en hög stämma.
"Vad är det?" frågar jag förvånat.
"Jag glömde ge skolböckerna till Markus. Kan inte du lämna dem hos honom? Han bor nära dig."
"Ehm ja, jag känner inte honom men.." svarar jag och kollar ner i golvet.
"Men vilket ypperligt tillfälle att lära känna honom då. Han behöver nog en tjejkompis"
"Okej då, men jag vet inte var han bor"
"Han bor på 306 och du bor väl på 320?"
Det är alltså dem som flyttat in, tänker jag.
"Ja det stämmer. Men han kanske inte är hemma" Jag gör ett försök att slingra mig ur.
"Här har du hans hemnummer, du kan ju ringa och fråga om han är hemma. 439215."
"Tack" säger jag osäkert.
Jag sitter kvar i skolan tills klockan fyra och sedan packar jag ihop mina saker och tar upp mobilen ur fickan. Jag slår in numret och och håller tummen över "Ring" knappen men det går inte riktigt att trycka, tummen vill inte. Jag stänger mobilen och går ut. Mina tankar far omkring i huvudet och jag har ingen koll alls. Alla möjliga situationer räknas upp i mitt huvud och jag vet inte vad jag tror längre. Till sist får jag nog och samlar mina tankar. Jag går bara dit, säger att fröken ville att jag skulle lämna böckerna och sedan säger jag hejdå. Lätt som en plätt. Ytterligare en gång tar jag upp mobilen ur fickan och den här gången trycker jag på ring. Efter tre signaler svarar han. Jag säger snabbt att det bara är jag och att jag kommer förbi om cirka fem minuter. Han svarar okej och sedan är det över.
När jag kommit fram och ringer på klockan så öppnar inte Markus utan hans mamma. Hon frågar undrande vem jag är, jag presenterar mig och förklarar varför jag är här och sedan kallar hon på honom. När Markus kommer fram till dörren så ser jag att han har bytt kläder. Jag märker att min blick har frusit och jag säger snabbt att jag bara skulle lämna böckerna. Böckerna ligger i väskan och jag böjer mig för att ta upp dem. Då kommer hans mamma och ber mig att komma in. Man kan ju inte bara tacka nej så med röda kinder går jag in genom dörren och ställer väskan på deras köksbord. Snabbt tar jag upp böckerna och ger dem till Markus. Det enda jag får är ett tack vilket jag är nöjd med enda tills hans mamma insisterar på att jag ska stanna. Jag försöker att säga att jag ska äta middag när jag kommer hem men hon insisterar verkligen på att jag ska stanna som tack för besväret. Jag hänger av mig ytterkläderna och tänker samtidigt på att Markus inte sagt ett ord på hela tiden jag varit här. Han känner sig säkert lika obekväm som jag gör. Men mina tankar har ingen talan och p.g.a det så sitter jag nu vid middagsbordet med en helt främmande familj. De hade inte någon mat hemma så vi beställde bara hamburgare från Mc donald's.
När jag är klar så reser jag mig upp och säger tack för maten men ännu en gång blir jag stoppad. Men inte av mamman den här gången utan Markus. Han ber mig att vänta och säger att han har en annan ton i rösten än innan. Jag känner mig.. börjar han men ser att hans mamma lyssnar. Vi går upp på övervåningen och sätter oss i en soffa. Sen börjar han.
"Förlåt för idag vid cafeterian men alla sa att du och hon där Louise var o coola och jag föll för grupptrycket och ignorerade dig. Men nu märker jag att du inte alls är så som de sa. Förlåt"
"Det är lugnt, vi känner inte varandra och det blir lätt så då. Men det är bra att du inte tänker så längre i alla fall."
"Du skulle inte vilja följa med på disco? Jag ska dit men har ingen att gå med. Ett tillfälle att lära känna varandra lite bättre"
"Ehm ja det kan jag väl. Men jag kan ju inte gå såhär, måste hem och byta om"
"Det är väl inte så långt här ifrån va? Om vi går nu så hinner vi med bussen som jag tänkte ta."
Ska han följa med hem till mig?! Tänker jag
"Ja, ehm ja det kan nog gå bra. Kom det är hitåt."
Vi börjar gå, båda är tysta men det är inte en obekväm tystnad. Det känns som vi gått här flera gånger innan. Men plötsligt bryts tystnaden och Markus frågar om det skulle vara konstigt om han tog tag i min hand. Jag tvekar men svarar att det nog skulle vara lite konstigt. Han tar min hand i alla fall och mitt hjärta hoppar över säkert fyra slag och mina kinder blossar upp.
"Försöker du stöta på mig nu eller? frågar jag utan att låta sur"
"Nej, inte alls. Två vänner kan väl hålla varandras händer."
Jag svarar inte men låter hans hand krama om min enda tills vi kommer till min gata bara några få hus ifrån mitt. Jag märker att han ser besviken ut men struntar i det, folk kommer bara ställa jobbiga frågor som jag inte vill få.
Tack och lov är inte mamma hemma så jag springer snabbt upp och byter om medan Markus står i hallen och väntar. När jag kommer ner så möts jag av två bruna ögon som gnistrar och av ett WOW. Inte för att jag ansträngde mig men jag rodnar och säger tack, tar på mig skorna och sedan går vi ut.
Vi tar bussen och kommer fram till ett hus som det lyser en massa färger från.
"Det är dit vi ska va?"
"Jupp, redo?"
Jag ler som svar och vi styr stegen mot dörren. Vi kommer in och möts av dunkande musik, blinkande lampor och skrikande tonåringar. Han drar ut mig på dansgolvet och det känns som vi dansar i flera timmar. Det känns som att jag är i en dröm men det förändras snabbt när musiken lugnar ner sig och går över till en tryckare. Vi kollar på varandra, båda rodnar men så tar han ett steg framåt och lägger sin hand på min midja. Jag stelnar till men får då ett
"Slappna av, jag bits inte"
Jag följer hans steg och efter ett tag så lägger jag mitt huvud mot hans axel. När låten snart är slut lyfter jag mitt huvud och kollar in i hans ögon och han i mina. Utan att jag vet ordet av så är mina ögon slutna och känner hur hans läppar trycks mot mina. Mitt hjärta rusar iväg och jag har aldrig känt mig såhär lyckligt förut.
Så dålig !!!
SvaraRadera